Modet att fråga har öppnat många dörrar för Lars Yngve, som på många vis har haft en ganska osannolik karriär som journalist, tidningsmakare, författare och förläggare. Hur farligt kan det vara? frågar han sig och kastar sig sedan oförskräckt ut i det okända.
Det ska till ett särskilt sinnelag för att som liten tidningsmakare i sydöstra Skåne kunna locka till sig internationellt aktade skribenter som språkvetaren och debattören Noam Chomsky, U2-sångaren Bono, konstnären Yoko Ono, författarna Sofi Oksanen och Karl Ove Knausgård samt Nobelpristagaren och polske presidenten Lech Walesa. För att inte tala om alla de kända svenskar som bidrog med texter helt gratis: Jonas Hallberg, Susanna Alakoski, Göran Greider, Björn Ranelid, Jacques Werup, Sophie Zelmani och många fler.
Ambitionen var att skapa en tidning med ett innehåll som ingen eller få kunde matcha. Det var också vad Lars Yngve lyckades med under sina år som redaktör för Nya Upplagan, som mellan 2006 och 2013 kom ut med drygt 80 nummer i en sammanlagd upplaga på nästan två miljoner exemplar.
– Jag fick 20 000 tidningar till garaget varje månad. Det var ett jäkla jobb. Jag skrev, sålde annonser, satte ihop tidningen och skötte distributionen. Det finns nog inte många inom media som jobbar så hårt som jag gjorde under de åren, säger Lars.
Numera är han främst känd som författare och upphovsman till den populäre figuren Nils Ude, som även har blivit tecknad serie i samarbete med illustratören Martin Reslow.
Att Lars skulle ägna yrkeslivet åt att skriva var aldrig självklart. Egentligen var det ju musiker han skulle bli. Hans band Intermission, grundat med barndomsvänner i Simrishamn, gav ut skivor på 80-talet, rosades i Aftonbladet och spelade på Hultsfredsfestivalen.
Tyvärr tog allt slut fortare än väntat, men vid det laget hade Lars musikintresse fört in honom på en annan bana, som kom att forma den han är i dag.
– Redan under skoltiden tog vi rälsbussen till Malmö och köpte musiktidningar. Så jag visste en hel del om musik och hade irriterat mig ett bra tag på att recensionerna i Ystads Allehanda inte var särskilt bra. Så jag gick upp till kulturredaktören Robert Dahlström och frågade om de inte skulle ha någon som kunde sin sak. Då fick jag börja skriva. Det var en rolig och lärorik tid. Jag bevakade jättemycket konserter.
Lars är uppvuxen på Österlen, de första åren hos mormor och morfar i Hagestad, därefter med föräldrarna i Simrishamn och även en tid i Glimminge hallar utanför Gislöv. Även om han har tillbringat merparten av sitt vuxna liv i Ystad känner han alltjämt en stark samhörighet med sina forna hemtrakter. Det märks på flera sätt.
På entrédörrarna till parhuset på Surbrunnsvägen, där han har bott i snart 30 år, har han låtit Arvid Kihlbergs snickeri i Järrestad tillverka vackert snidade ornament, ett välkänt inslag på så kallade Simrishamnsdörrar.
Även språket är utsmyckat. Skämtsamt kallar han sig tvåspråkig, med hänvisning till österlenskan, som gärna letar sig in i hans vokabulär. Han uttalar Hagestad med kort a och säger mot slutet av intervjun att det snart är dags att ”lagga” mat.
Lars ser dialekten som vår språkliga ryggrad och har tagit på sig uppgiften att bevara österlenska ord till eftervärlden. Det handlar inte om nostalgi, betonar han, utan om kulturarv, om att i idiom och uttryck behålla en koppling till de egna rötterna.
Därför har Lars till många läsares förtjusning skrivit mycket på Österlenmål, lyft fram veckans ord i den lokala radiokanalen Radio Active samt, som kronan på verket, publicerat en ordbok där begrepp typiska för Österlen har översatts till svenska. Givetvis genomsyras den sistnämnda av den humor som Lars har gjort sig känd för.
– Utan roligheter tror jag inte att folk hade orkat gå igenom en bok med bara ord sida upp och sida ner.
Den första versionen av ”Österlen-svensk ordbok”, utgiven på det egna förlaget Håll Truten, kom 2019. Sedan dess har Lars samlat på sig ännu fler uttryck. Årets nyutgåva, som har dubbelt så många ord samt nya texter och illustrationer, har blivit en oväntat stor framgång.
Nyligen var Lars inbjuden till Gleerups bokhandel i Lund, i samband med butikens 200-årsjubileum, och nådde då många nya läsare, däribland historiker och språkforskare. För Lars är det stort att han som liten aktör får en framskjuten plats i ett sådant prestigefyllt sammanhang.
– Det är förstås alltid nervöst med signeringar. Kommer det att dyka upp någon som vill köpa eller ska man bara stå där? När jag gav ut min första bok var jag inbjuden till Trelleborgs bokhandel. Jag satt där i en timme och sålde bara en bok. Bokhandlaren ville trösta mig och sa: ”Du Lars, jag ska säga dig att du sålde åtminstone hälften så många som Björn Afzelius när han var här.” Han hade sålt två!
Lars brister ut i ett skratt, ett av många under det drygt timmeslånga samtalet. När han tänker tillbaka på sitt liv koncentrerar han sig på de ljusa stunderna. Det är klart att även han har varit med om sin beskärda del elände, men han fastnar inte i det.
Han väljer också att se de positiva sidorna hos människor han möter. Exempelvis berättar han varmt om sin gamla mellanstadielärare, en man som andra har beskrivit i betydligt mindre hedrande ordalag, och får en minst sagt udda lärstil att framstå som hjärtlig.
– Den skolgången hade jag önskat att alla hade fått. Då fattade jag att man kan ha kul samtidigt som man lär sig saker. Sedan lärde jag mig en sak till, att läsa Grönköpings Veckoblad, för den satt läraren och garvade högt åt i klassrummet.
Även de egna tillkortakommandena bemöter Lars med ett skratt. Som att hans första bok var full av fel, för att varken han själv eller tryckaren hade brytt sig om att korrekturläsa. Sånt är livet, konstaterar han, man gör misstag. Det är inget att hänga upp sig på. Det är också lite av hans livsfilosofi, att våga kasta sig ut i det okända, orädd för konsekvenserna.
– Jag brukar göra en riskanalys och fråga mig själv: Vad är det värsta som kan hända? Är det så farligt att jag kan dö av det? Troligen inte. Kommer jag att förlora mitt hem och min familj? Nej. Vad mer behöver jag vara rädd för? Det kan bli ett fiasko, absolut, men det är inte så farligt.
Just denna orädda inställning gjorde att han under tiden med Nya Upplagan bestämde sig för att försöka rekrytera Noam Chomsky, som då främst skrev i New York Times. Han ringde helt enkelt upp och frågade. Responsen var positiv, men avgörandet låg inte i den tilltänkte skribentens egna händer.
– ”Well Lars”, sa han, ”you have to talk to Mr Stickney on New York Times”. Han var chefredaktör där. Så Noam Chomsky vidarebefordrade min förfrågan till Mr Stickney och han sa bara: ”Lars, you can go ahead and publish Mr Chomsky!”
En tid senare kom en delegation från New York Times till Köpenhamn och bjöd då över Lars att träffa dem. De var nyfikna på den fristående och framfusige redaktören i södra Sverige.
I samband med det tog Lars mod till sig att be dem ta en bild på Noam Chomsky med Nya Upplagan i händerna. Delegationen var tveksam, Noam Chomsky brukade inte ställa upp på liknande publicitetskampanjer, men det tog inte mer än en vecka innan det dök upp två bilder där han satt vid frukostbordet och bläddrade i tidningen.
– Då ville jag bara springa ut och stoppa trafiken. Det var inte klokt!
Samtidigt meddelade Mr Stickney att Lars alltid var välkommen att höra av sig om han behövde hjälp med något. Det ledde bland annat till att alla texter som U2-sångaren Bono skrev till New York Times även kunde publiceras i Nya Upplagan.
– Det var bara jag som fick göra något sådant. Jag vet inte riktigt varför. Jag ställer aldrig in mig hos folk, utan gör bara min egen grej. Alla som jag själv ser upp till är personer som gör saker på sina egna villkor, oavsett resultat.
Inte för att bidrag från internationella storheter hjälpte Nya Upplagan att få någon större respekt i Sverige, i vart fall inte hos dem som hade möjligheten att stötta utgivningen finansiellt. Lars sökte upprepade gånger bidrag från Statens Kulturråd, Region Skåne och Ystads kommun. Ett kulturpris blev det från de sistnämnda, men inget mer.
Aningen konspiratoriskt, men säkert inte helt felaktigt, gissar han att det nog hade blivit annorlunda om tidningen hade haft sitt säte i huvudstaden.
– Jag tänkte att om man gjorde en sådan här grej med allt jobb det innebar och med ett innehåll som ingen annan kom i närheten av borde man vara berättigad till någon form av stöd. Men varje år var det samma visa. Det var alltid samma människor som fick stora penningsummor, medan jag fick noll. I min lilla värld av blommor anser jag att det inte ska handla om vem man känner, utan vad man gör, men så funkar det ju tyvärr inte.
Men inget kan stoppa Lars och stödet har kommit från andra håll, inte minst från alla namnkunniga skribenter och artister som har backat hans projekt. Ett år lirade Olle Ljungström i hans lilla monter på bokmässan i Göteborg, medan Peps älskade Nils Ude och skrev en låt, ”Nils-Udes Blueskatarr”, till en av ljudböckerna.
Så Lars fortsätter oförtrutet framåt, alltid med hustrun Maria vid sin sida. Hon är en viktig kugge i sammanhanget, betonar han, som livs- och projektpartner.
Just nu skriver Lars på en samling kortare berättelser med arbetsnamnet ”Tankar efter en flaska vin”. För tillfället har han övergivit dialekten som skriftspråk och håller sig till vanlig svenska, fast skruvat blir det förstås ändå. Historierna är hämtade ur hans eget liv. Verklighetsbaserade men inte riktigt sanna, som han uttrycker det med en pillemarisk blick.
Mottagandet oroar han sig inte särskilt mycket för. Han kommer alltid att vandra sin egen väg med huvudet högt. Han noterar hur alla andra gör, förklarar han, och gör sedan tvärtom.
– Jag har inga problem med om folk skulle tycka att jag är medioker. Det rör mig liksom inte, för jag vet vad jag har producerat. De kan ju göra det jobbet jag gjorde med Nya Upplagan i sju år, så får vi se hur stora i käften de är sedan. Jag har min publik, gör det jag gör och är bara tacksam för alla som köper mina böcker.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
